In Anticipation of May 1: Workers’ Minimal Demands

(Swedish & German translations below)

The following demands were issued on the occasion of the 31st anniversary of the February 1979 revolution. Due to the historical importance of these demands, which touch the heart of our revolutions’ most important immediate objectives, we republish them here in anticipation of May 1, International Workers’ Day.

In a year when thousands of Iranian workers have been laboring for months without pay, and thousands more have been laid off of their jobs, when huge swaths of the Iranian working class are clinging to life under the poverty line, when child laborers are consigned to selling flowers by the roadside or digging through scrapyards to eke out a living, we at Mission Free Iran call for international solidarity with Iranian working women and men, and their struggle for a better humane Iran.

Long live the revolution!
Workers of the world unite!

from Iran Labor Report

Four independent workers organizations have issued a communique honoring the thirty first anniversary of the 1979 revolution in Iran. A translation is provided below:

Thirty-one years have passed since the February 1979 revolution. At that time millions of Iranian people, full of hope for a better life, took to the streets in order to break the yoke of despotism and repression. A nationwide strike lead by workers at the National Oil Company, the vanguard of the Iranian working class, shut down oil pipelines, ultimately tearing the despotic regime asunder. Masses of people chanted, “Our oil workers! Our resolute leader!” Power fell to the people.

February 11, 1979, a day that marks an end to despotism, is a day that calls forth unforgettable memories of men and women, young and old, who had grown tired of repression and injustice; people embraced one another in the streets, cried out with joy, and, with tears in their eyes, looked forward to a liberated future.

Now, thirty one years have passed since those glorious days full of enchantment and rebirth. Yet, today the feelings of hope, enchantment, and glory, has been transformed into nothing but misery, destitution, unemployment, sub-poverty wages, and subsidies cuts—unbearable agony for millions of workers and wage earners.

Life continues. And, the Iranian people still have a burning desire for change. They have not lost their hope for life, their yearning for happiness, freedom, dignity.

Born of democratic struggle, strikes, protests, and the campaign to establish independent organizations on its behalf, the working class has fought for its right to survive. Many of us now sit in jail for attempting to organize the working class and build a better life.

But these jail cells do not mark the end of the road. We millions are the producers of wealth, the wheels of production. Society moves only because we move it. We have at our back the historical experience of the united and grand strike of the oil workers during the February revolution. Relying on this experience and the power of our millions we inspire the best and most humanistic aspirations of the 1979 revolution. Today, after thirty-one years, we present our minimal demands and call for immediate and unconditional realization of all of them:

1. Unconditional recognition of independent workers organizations, the right to strikes, to organize protests, the freedom of assembly, freedom of speech, and freedom to associate with any political party.

2. An immediate stop to all executions, and the immediate and unconditional release of labor and other political activists from jail.

3. Immediate increase of the minimum wage based on workers input through their representatives in general workers assemblies.

4. End to Subsidies Rationalization Plan and delayed wages of workers should be immediately paid without any excuses.

5. Job security for workers and all wage earners, the end to all temporary contracts and blank signatures, removal of all government-run organizations in the work place, institution of new labor laws through direct participation of the workers in their general workers assemblies.

6. Halt to all firings under any circumstances. Anyone expelled or at employment age must benefit from social security in line with human dignity.

7. End of all discriminatory laws against women and insuring full and unconditional equality of women and men in all aspects of social, economic, political, cultural, and family affairs.

8. Insuring all the retired with a life of welfare, devoid of economic anxieties, putting an end to all discriminatory payment practices, and allowing everyone to benefit from social and medical services.

9. All children, irrespective of their parents’ economic and social status, gender, nationality, race, and religion, must be granted free and equal educational, welfare, and health care benefits.

10. May 1st must be declared a national holiday and included in the official calendar; all legal restrictions on its celebration must be removed.

Tehran and Municipality Bus Workers Syndicate
Haft Tapeh Sugar Refinery Workers Syndicate
Free Assembly of Iranian Workers
Kermanshah Electrical and Metal Workers Guild

Gemensamt uttalande av Irans fyra viktigaste oberoende fackföreningar
Stadgar om de minimikraven för arbetstagare i Iran

Den 31: a årsdagen av revolutionen 1979.

Trettioett år har gått sedan revolutionen i februari 1979. Vid den tiden intog miljoner av det iranska folket, uppfyllda av hopp för ett bättre liv, gatorna för att bryta oket av despotism och förtryck. En landsomfattande strejk, ledd av arbetare på The National Oil Company, det iranska folkets avantgarde, gick i spetsen för den iranska arbetarklassen. De stängde olja kranarna för att i slutändan rasera den despotiska regeringen.

Massor av människor skanderade:”Våra oljearbetare! Våra resoluta ledare!”

Folket tog makten.

11 Feb. 1979 är en dag som markerar att despotismen tog slut. Det är en dag att samtala om oförglömliga minnen av män och kvinnor, unga och gamla, som hade tröttnat på förtryck och orättvisa; folk omfamnade varandra på gatorna, grät av glädje, och med tårar i ögonen såg de fram emot en framtid i frihet.

Nu har 31 år gått sedan dessa härliga dagar, fyllda av förtrollning. Ändå har idag dessa känslor av hopp och magi förvandlats till ingenting annat än elände, fattigdom, arbetslöshet, löner som ligger under fattigdomsgränsen och nedskärningar av bidragen – dvs. en outhärdlig ångest för miljoner arbetare och inkomsttagare. Livet fortsätter dock. Och det iranska folket när fortfarande en brinnande längtan för förändring. De har inte förlorat hoppet på en människa, med ett lyckligt, välmående och fritt liv.

Under de senaste åren har arbetare i Iran tappert kämpat för sin rätt till liv och värdighet med strejker och protester och genom att upprätta sina oberoende organisationer. Och i dag sitter många av dem i fängelse för att ha försökt att organisera folket och för att vilja ge dem ett mänskligt liv.

Dessa fängelseceller markerar inte slutet av vägen. Vi finns, vi miljoner människor som producerar den rikedom som finns, och produktionens hjul är i våra händer. Vi har som vårt historiska stöd upplevelsen av den enade och magnifika strejk av oljearbetare under februarirevolutionen 1979. Vi förlitar oss på denna erfarenhet och med kraften i våra miljoner och inspirerade av de humanistiska strävandena i 1979 års revolution, presenterar vi i dag, efter trettioett år, våra minimikrav och uppmanar till omedelbart och villkorslöst genomförande av alla dessa krav:

1. Ett ovillkorligt erkännande av oberoende arbetarorganisationer, strejkrätt, rättighet att organisera protester, mötesfrihet, tal- och yttrandefrihet och fri politisk organisation;

2. Avskaffande av dödsstraffet, och ett omedelbart och villkorslöst frigivande av fängslade arbetare och andra sociala aktivister;

3. Omedelbar ökning av minimilönen, baserad på arbetstagarnas inflytande genom deras representanter i arbetarnas allmänna församlingar;

4. Och slut på “rationalisering av Subventionernas Plan.” Alla obetalda löner ska betalas ut omedelbart utan några ursäkter;

5. Anställningstrygghet för arbetare och alla löntagare, ett slut på alla tillfälliga och så kallade kontrakt in blanco; avlägsnande av alla statligt kontrollerade organisationer på arbetsplatsen, att utarbeta en ny arbetsrätt genom direkt deltagande av arbetarrepresentanter valda av stormöten;

6. Ett upphörande av alla uppsägningar under alla omständigheter och ursäkter. Alla avskedade eller arbetslösa som nått arbetsför ålder måste få en värdig arbetslöshetsersättning.

7. Avskaffande av all legal diskriminering av kvinnor, säkerställande av en full och ovillkorlig jämställdhet mellan kvinnor och män på alla sociala, ekonomiska, politiska, kulturella och familj plan;

8. Säkerställa för alla pensionärer ett liv i välfärd, fritt från ekonomiska bekymmer; sätta stopp för all ekonomisk diskriminering och ge dem tillgång till social och medicinsk välfärd;

9. Alla barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning, och kön, nationalitet, ras och religion, måste få tillgång till fri och jämlik utbildning, välfärd och hälso- och sjukvård;

10. Första maj måste bli en nationell helgdag och ingå i den officiella kalendern, alla juridiska begränsningar för detta firande måste avlägsnas.

Teheran och förorters Enade Bussfackförening
Unionen av Haft Tapeh sockerbrukets arbetare
Iranska arbetarnas oberoende union
Kermanshah Elektriska och metall arbetarnas förening

ÖVERSÄTTNING:
MFI (Mission Free Iran)
1010-04-23

.
*
.

AUF DEUTSCH:

Charter der Mindestanforderungen iranischer Arbeiter

31 Jahre sind seit der Februarrevolution 1979 vergangen. Seit dieser Zeit sind Millionen von Iranern voller Hoffnung auf ein besseres Leben auf die Straßen gegangen, um das Joch der Unterdrückung zu zerschlagen. Ein Nationsweiter Streik von den Arbeitern der „National Oil Company, den Vorkämpfern der iranischen Arbeiterklasse, unterbrachen die Ölleitungen um sich endgültig von dem despotischen Regime zu befreien.

Die Masse der Menschen sangen „Unsere Ölarbeiter , unsere unbeirrbaren Führer, Kraft dem Volk „.

Der 11. Februar 1979, ein Tag der ein Zeichen für das Ende der Unterdrückung setzte ist ein Tag, der unvergesslichen Erinnerungen für Männer und Frauen, Jungen und Alten, die der Unterdrückung und Ungerechtigkeit müde waren. Die Menschen haben sich auf den Straßen umarmt, haben vor Glück geweint und mit Tränen in den Augen in eine freie Zukunft geschaut.

Heute sind 31 Jahre seit diesen glorreichen Tagen voller Enthusiasmus und Neugeburt vergangen und jetzt ist dieses Gefühl in nichts als Elend, Arbeitslosigkeit, Resignation, Unterbezahlung und einer unerträglichen Agonie von Millionen Arbeitern und Gehaltsempfängern verwandelt.

Das Leben geht weiter und das iranische Volk hat ein brennendes Verlangen nach Veränderung. Sie haben die Hoffnung auf Glück, Freiheit und Selbstbestimmung nicht aufgegeben. In den letzten Jahren kämpften die iranischen Arbeiter tapfer für ihr Recht auf Leben, Selbstbestimmung mit Streiken und Protesten, sowie das Recht auf Gründung unabhängiger Organisationen. Viele von ihnen sind heute im Gefängnis, weil sie es wagten für ein besseres Leben ein zustehen.

Diese Gefängniszellen sind nicht das Ende des Weges. Wir Millionen sind der Erschaffer des Reichtums und die Räder der Produktion liegen in unseren Händen. Auf Grund unserer Geschichte haben wir die Erfahrungen des gemeinsamen großen Streiks der Ölarbeiter während der Februarrevolution. Basierend darauf und auf der Kraft der großen Zahl von Menschen die für die humanistischen Werte dieser Revolution einstehen, präsentieren wir heute nach 31 Jahren unsere Mindestanforderungen.

1. Die bedingungslose Anerkennung unabhängiger Arbeiterorganisationen , das Recht auf Streik, Versammlungsfreiheit, Meinungsfreiheit, sowie die Freiheit sich einer politischen Partei anzuschließen.

2. Der sofortige Stopp aller Exekutionen und die sofortige Freilassung von gefangenen Arbeiter und politischen Aktivisten.

3. Die sofortige Anhebung des Mindestlohnes basierend auf dem Einkommen festgelegt durch Arbeiterräte.

4. Die sofortige Auszahlung der ausstehenden Löhne ohne Widerspruch.

5. Arbeitssicherheit für alle Arbeiter und Gehaltsempfänger. Keine Zeitverträge und keine Verträge mit Blanko Unterschriften. Die Umwandlung aller staatlichen Organisationen am Arbeitsplatz mit Bildung eines neuen Arbeitsrechtes mit direkter Beteiligung von Arbeiterrepräsentanten welche von Arbeiterräten gewählt wurden.

6. Das Recht auf Kündigungsschutz und der Anspruch auf gesetzliche Rentenversicherung. Das Recht auf eine dem Leben angemessene Arbeitslosenunterstützung.

7. Ende mit der Diskriminierung von Frauen, welche die bedingungslose Gleichberechtigung von Frauen und Männern auf sozialer, wirtschaftlicher, politischer, kultureller und familiärer Ebene beinhaltet.

8. Versicherung für alle Ruheständler um wirtschaftliche Ängste zu verhindern. Das Ende aller diskriminierenden Zahlungspraktiken , sowie die Möglichkeit auf soziale und medizinische Versorgung für alle.

9. Alle Kinder sollen unabhängig von dem wirtschaftlichen oder sozialen Hintergrund ihrer Eltern, ihres Geschlechtes, ihrer Nationalität, ihrer Rasse oder ihrer Religion die gleiche Möglichkeit auf Bildung und Gesundheitsförderung haben.

10. Der 1. Mai muss als nationaler Feiertag eingeführt werden. Alle gesetzlichen Einschränkungen dieser Feierlichkeit müssen abgeschafft werden.

Teheran und Gemeinde Bus Workers Syndicate
Haft Tapeh Zuckerraffinerie Workers Syndicate
Free Versammlung der iranischen Arbeiter
Kermanshah Elektro-und Metal Workers Guild

Übersetzt von Sohela Jandi
2010-04-27